Bakåt och framåt

Nu när första snön visat sig, nattfrosten är vardag och vinterhjulen sitter på bilarna är det väl dags att summera sommaren 2013.

2013 var säsongen då jag

• körde hardtail på samtliga lopp
• gick över till 29"
• slutade 2:a i Långloppscupen i H50
• tog SM-guld i MTB Marathon i H50

Men det gick ju bra den här sommaren det kan inte förnekas. Kanske är det nu jag skall sluta med MTB.
På toppen liksom.

Varför gick det så bra då - frågar sig vän av ordning. Jag tror det är flera positiva faktorer som samverkat.

Den enskilt viktigaste var att jag vara frisk hela säsongen ända från tidig höst 2012. Det gjorde att jag kunde träna på utan avbrott - mycket viktigt, framför allt perioden januari och framåt. Men även hösten är viktig det är då grunden läggs för de riktigt tuffa perioderna och passen som väntar efter Jul.

Det andra var att jag ändrade i träningsupplägget. Kanske inte så mycket, men tillräckligt för att få effekt. Mest handlade det om att både träna hårdare OCH om att vila mer. Knepigt, nja egentligen inte. Det är ju genom att träna hårdare - relativt sin egen förmåga - som man utvecklas. Det är dessa pass som "sätter tryck på kroppen att bli bättre". MEN för att dels orka genomföra dessa pass med tillräcklig intensitet och dels ge kroppen tid att bli bättre så behövs vila.
Detta är den svåra biten - tror jag - att hitta balansen mellan dessa två. Det är nog den som alla idrottare försöker hitta. Jag påstår inte att jag hittat den, men jag kom närmare under denna sommar än jag varit tidigare. De hårda passen lärde mig också att gränsen för vad jag trodde jag orkar låg lite längre bort än jag tidigare trott. En kombination av både bättre pannben men också - förhoppningsvis - bättre fysik.

Den tredje faktorn var stora hjul - 29". Kort och gott så tror jag det är så här det ligger till - ju sämre tekniker man är ju större hjälp har man av stora hjul i skogen. Punkt.

Den fjärde faktorn - som också tillsammans med hälsan är den viktigaste i min värld - jag har kul! Både att träna och tävla tycker jag är skoj.
De roligaste tävlingarna under sommaren var de jag åkte för första gången - Högbobiken, Orsabajken och Tolvtjärnsloppet.

Naturligtvis beror en stor del av trevligheten på just det faktumet - att det var första gången. Med annat tävlingsformat och annorlunda startfält blir ju även själva tävlingsmomentet annorlunda - att bara ge allt och se vart det räcker. Utan att veta hur det går(tt)  - förrän efteråt.
Så kanske är det nya lopp som är moroten framöver. Jag menar långloppscupen i all ära men visst börjar man kunna banorna och motståndet nu? Mina funderingar går lite åt det hållet i alla fall. Är sugen på att testa på fler långlopp i Europa nästa år. Jag körde 1000Grobbe sommaren 2012, och det gav definitivt mersmak.

Den som lever får se.